Den här killen som tittar misstänktsamt på dig - de e jag, fotad vid Slussen med Karl Johans torg och Gamla Stan i  bakgrunden.   Kan vara 1946 eller -47.   Kolla in bilen till vänster om statyn, har den en koffert i bak eller är det ett  gengaspaket?   Gud så gammal man är!

  Här har man kommit upp sig litegrann och bär dubbelknäppt kavaj och blir fotograferad i Kungsträdgården.
  Min snälla mormor tog med mig in till stan i bland och det hände kanske att man fick en glasstrut.

 Mamma, mormor, mina äldre systrar Iris och Maj-Britt.   Det är hemma hos Maj-Britt som var ganska nygift då.
 Där var nya moderna möbler och konst på väggarna.  Är de inte en 75 cl Apotekarnas sockerdricka på silverbrickan.
 Silverskålen i bordets mitt hade Maj-Britts man Kurre gjort som gesällprov.  Han var guldsmed.

  Här var gänget på Palmfeldtsgränd c:a 1950. Kan ni peka ut mig så kanske ni får ett litet pris om vi träffas.

    Några år senare. ser ni mig nu då?

    Schyssta brudarna, Gittan, Agneta och Gullevi fotade framför vårt köksfönster.
    Sen är det Tommy och Tomas framför.

  En fotograf ringde på dörren och frågade om vi ville ha några foton tagna.
Jag var ensam hemma så jag visste inte. Hur som helst blev det så att vi bestämde en tid för fotografering om ett par dagar. Jag sa inget till någon hemma. När dagen var inne klädde jag upp mig (ni ser inte det, okej) i skjorta och slips, tuffa jeans och vattenkammade mig. Glömde visst att borsta skorna.
Efter någon vecka kom bilderna hem och det blev en stor överraskning för mina föräldrar. Även räkningen blev en överraskning för dem!

  På bilden syns den nyinköpta radion stående på farsans eget tillverkade skåp som han hade målat i flerkomponentsfärg så det skulle se ut som ädelträ. Han hade nog klarat att måla schackrutigt också, som Disney, målare som han var. Tror att radion hette "Kungsradio", en vacker pjäs i björk och beige högtalartyg. En redig på-och-av-knapp av stål, ett grönt öga som blinkade i takt med musiken eller mottagningskvaliten.
Omkring den samlades familjen och lyssnade på de trevliga radioprogram som kom genom dess rör och högtalare.  Mormor missade aldrig gammeldansprogrammet på lördagarna 19.30. Hon höll ena handen ovanför ögonbrynen och koncentrerade sig på dansstegen som hon utförde i sina ofta nya skinnskor som hon "skulle gå ut" eftersom de var lite trånga i början.
 Lille Fridolf och Hjälpsamma herrn skrattade vi gott åt. Mamma lyssnade på grammofontimmen och både spelade och sjung med. Farsan var lite seriösare och gillade Warsavakonserten och Ave Maria med Marion Anderson.
 På lördagsmornarna var det Frukostklubben med Sigge Fürst¨ som man lyssnade på och klämde sin choklad och mackor till innan man gick till plugget. Ja man gick i plugget på lördagar då.
 Snurran, Timmen Tumba, Hylands Hörna.......Var inte radio bättre än TV?

  Senare kom en radiogrammofon in i lägenheten så jag fick ha radion i mitt rum.  Jag rattade in "Radio Luxenburg" och låg och lyssnade på kvällarna.  Jag kom över en Dual skivspelare som man med banankontakter kunde koppla in på radions baksida.  Jag hade ställt radion nära min säng men högtalaren var riktad framåt så att ljudet på kvällarna/nätterna gick ut till hela familjen.  Jag tittade in i radion och såg att det var gott om plats på dess sida så jag kunde borra upp hål i trä-väggen och skruva dit en lös högtalare jag skaffat.  Jag kunde då lyssna med örat nära högtalaren på sena kvällen. Det blev ett härligt ljud i radion när man spelade sina skivor. ( vinyl och MONO förstås ) Morsan höll ju på att tuppa av när hon såg att jag hade borrat i den fina radion. Får jag säga det själv så var det ganska snyggt borrat i ett slags stjärnmönster.

  Min första skiva var EP:n Trutti Frutti/Long tall Sally/Rip it up/Ready Teddy med Little Richard. Vilken platta! Högsta volym och så spelade man gitarr till. Det är inte säkert att man tog helträtt ackord eller bytte när man skulle men feeelingen.....
  Både mamma och mormor spelade gitarr, mormor lite åt frälsishållet. Hennes bravurnummer var
"Gyllene morgon".  Mamma sjöng och spelade schlagers, hon hade många låtar på reportuaren
bäst tyckte jag om "Jocke och Nicke" en söt liten visa om Majken som inte kunde välja vem hon skulle
ta utan träffade båda.
Vi hade en gitarr hemma, kan ha varit en Levin, med stålsträngar som låg ganska högt så det
kändes ordentligt i fingertopparna när man hade bytt emellan D och A-7 några gånger.

  Min kompis Lars-Otto fick en ukulele i plast så när vi inte cyklade runt och tittade på tåg så spelade
vi i hop. Otto var mycket musikalisk och han stämde sin ukulele som de nedersta strängarna på gitarr.
Vi tränade i våra källare där det lät fint att sjunga.
Efter ett tag hade vi fått ihop några låtar så vi kände oss redo att möta en publik. Vi gjorde affischer och tejpade upp runt om på gårdern  "Rock-gala i källarn i 18 klockan 3 ".
 Varifrån vi hade fått stolar vet jag inte men det var i alla fall sittande publik, 10 ja kanske till och med
15 personer satt förväntastfullt bänkade.
 Vi rev av Tutti Frutti, Bouna Sera, Giddy up a-ding-dong och andra schyssta låtar från den tiden.
Publiken var hänförd. Som slutnummer toppade vi med en egen låt; Rocking Charlie from Sweden
(med tanke utlandet) och texten gick; Rocking Charlie from Sweden rocking best in the world, 2 gånger
i C-dur sen F-dur och sen tillbaka till C sen blev det lite G-7. Åsså körde vi en vers till.
För att dräpa publiken helt gjorde vi en höjning till D-dur på sista versen. Jag tror inte de har hämtat
sig än.

Lars-Otto

 Senare började Otto att spela scottsk musik, Vad bandet hette har jag glömt nu.
 Han jobbar på gatukontoret så när vi träffas nu (allt för sällan) får han en känga av mig för att han stänger av  var enda gata i stan och gör 1 fil av 3 osv..

  En klasskompis till mig (7:an i Enskedefältets skola) Jan-Åke Sandell kunde spela Boggie Woggie på piano  med båda händerna. Det fick han göra så fort det fanns ett piano i närheten och lärare på långt avstånd.
 Han spelade trummor också och frågade en dag om vi kunde köra lite hos en kille som spelade bas. Han var  något år äldre än oss och bodde i en av de stora villorna i Enskede Gård.  Jag har glömt vad han hette.
 Stickan Granberg dök upp och lirade gitarr liksom jag som också sjöng. Vi körde några gånger och fick till  Jailhouse Rock ganska bra tyckte jag. Tyvärr så fick aldrig någon publik nöjet att höra oss.

   Tecknat av Gunnar Folke som jobbade som teckningslärare på Enskede ungdomsgård där jag gick mycket.  Han var en mycket skicklig och snabb karikatyrtecknare.
 Enskede-gården var en mycket bra och vital ungdomsgård där Arne Lamrin var föreståndare. Han var
 mycket driftig och ordnade med musik på gården och på sommaren "Musik i Parken"  där storheter som  Burken och hans Burkar kunde spela.
   Trio Bumba, som också var Enskede-grabbar började där och var stora där.

"Festliga hälsningar till Bernt" - Trio Bumba. - De e tungt!

    På sommaren fungerade gården som vandrarhem och en kväll när jag var ute med grabb-gänget hemifrån så  var det en skolklass från Danmark som bodde där. I ett av rummen var det tjejer och vi grabbar klättrade
 upp i ett träd utanför för att kolla.  Våra förväntasfulla förhoppningar uppfylldes då tjejerna började springa  omkring med bara behag. Vi hängde i trädet och tittade storögt ända tills Leo inte kunde hålla sig längre utan  började gapa och bära sig åt och förstörde hela nöjet.

   På gården fanns en träslöjdsavdelning där jag byggde  min första gitarr och träffade Jack som byggde ett  bord där.  Vi blev kompisar och är det fortfande.